miasmagnifika.blogg.se

Oj så irriterad en kan bli när rulltrappan stannat så en får ta trapporna. 

Eller när hissen stannat och en får ta barnvagnen i rulltrappan istället.

 

Ni känner igen känslan?

 

Att upptäcka att hissen är trasig på en tågstation kanske känns jobbigt om en reser med tungt bagage, men med lite tålamod lyckas en nog kånka väskan upp för trappan.

Så ser min värld ut.

 

En dag under gymnasiet skulle jag som projektarbete "testa på" att vara rullstolsburen. Det var halkigt ute och jag lyckades få mina kamrater att tro på att jag halkat och stukat båda fötterna när jag var ute och promenerade. Rullstolen hade jag lånat på hjälpmedelscentralen. Under den dagen kom jag sist i lunchkön för att jag skulle tränga mig in i en mycket liten hiss, när jag väl kom fram till serveringen kunde jag knappt se eller nå maten jag tog för mig, det var oerhört svårt att balansera brickan och samtidigt köra rullstolen. Vid glasen fick jag be om hjälp, sista glasen kvar stod längst in i backen, jag nådde dem helt enkelt inte. När jag sedan skulle ut från skolan och ta mig till bussen var det stört omöjligt att köra stolen själv i snömodden, jag fick be om hjälp. 

 

Dagen tog slut och jag kunde återgå till det normala, jag kunde se och nå maten i matsalen, jag kunde hoppa upp för trappen för att hinna med klasskamraterna. Jag kunde traska fram igenom snön.

 

Men detta är min värld.

 

Det finns människor som varje dag får brottas med dessa "vardagsbekymmer".

Som inte hinner med för att de är förpassade till långsamma, trånga hissar. Som inte alltid kan se eller nå det som jag tar för givet. 

Som lever i en helt annan värld, där de inte alltid har tillgång till allt i det offentliga rummet. Många butiker går inte ens ta sig in i om en är rullstolsburen, vissa har handikappingångar som inte alltid är så lättillgängliga, av dessa är det oroväckande många som inte ens har en lapp synlig om hur en ska göra för att få kontakt med någon för att ta sig in.

 

Sanna blev stoppad av trasig hiss lyder rubriken.

 

Läs artikeln HÄR

 

Sanna skulle alltså åka hem, på Landskrona station fungerade inte hissen. 

Hennes assistent ringde bolaget som sa att de skulle komma, sedan ringde upp och sa att de inte kommer förrän imorgon bitti. Det står så i deras avtal. 

Expressen har talat med de ansvariga och det slutgiltiga beskedet är att detta var helt rätt beslut av bolaget då avtal är till för att följas, "till punkt och pricka".

 

Ett AVTAL som för mig skulle betyda att jag fick kånka mitt eventuella bagage upp för trapporna istället. Men för Sanna betyder det att hon sitter fast nere på Landskrona station en lördag kväll. Lördagskvällar då det rör sig mängder av människor, många berusade. Bolaget väljer alltså att lämna en 25-årig tjej fast i denna miljö en hel natt. 

Att Sanna inte kan ta hissen är ju likvärdigt att jag skulle sitta fast inne i hissen, ingen av oss kan ta oss någonstans. Skillnaden är att min situation skulle vara värd en s.k. nödutryckning från hissbolaget, inte Sannas.

Tack vare goda medmänniskor på plats lyckades Sanna ta sig därifrån, men Sanna ska inte behöva förlita sig på goda medmänniskor var gång hon rör sig i samhället.

 

Sanna och jag lever på samma planet men inte i samma värld. Människors lika värde kan ju slänga sig i väggen när man hör någon sånt här. 

 

Det är dags att sluta utesluta människor från det offentliga rummet. Se till att människor har full rörelsefrihet, med eller utan rullstol. 

Det kanske är svårt att se att samhället inte är öppet för alla, men tänk på det nästa gång du ska på stan eller resa någonstans. Hur skulle du göra om du inte kunde gå?